Så mycket har statens ambitioner sänkts sedan 2015

 Det finns flera lika granska hur stora besparingarna i statlig assistansersättning är. Det vanligaste är att vi tittar på hur många som förlorat statlig assistansersättning. Trots domen i Regeringsrätten 2009 (målnummer 5321-07) som kraftigt inskränkte definitionen av vad som är grundläggande behov och trots att hundratals personer förlorade den statliga assistansersättningen 2013-2015 fortsatte antalet ändå antalet assistansberättigade att öka fram tills hösten 2015 då antalet nådde en topp på drygt 16 500 personer. 

Efter det har siffran sjunkit markant och är i nutid drygt 13 300 personer. Det är en minskning med närmare 3200 personer. Det är också tydligt att det finns ett nära samband med det ökända regleringsbrevet till Försäkringskassan hösten 2015 och en kraftig nedgång av antalet personer beviljade statlig assistansersättning2016-2017.

Källa Assistanskoll.se

En del av dessa nästan 3200 assistansberättigade har fått assistansen från hemkommunen, andra ingen assistans alls eller i kraftigt reducerad omfattning. Vi kan säga att en bit över 3000 personer med fråntagen statlig assistansersättning är det mänskliga priset vi fått betala för besparingarna med kraftigt sänkt livskvalitet för drabbade personer. Till det kommer stora försämringar för anhöriga och ett okänt antal personliga assistenter som förlorat sitt jobb. Hur många som fått antalet timmar minskade från F.K hittar jag ingen statistik på.

Ett annat sätt som sällan används men som säger mycket mer hur mycket ambitionsnivån sänkts är att granska hur stor del av statsbudgeten som faktiskt avsätts till personlig passistans. Jag har fått statistik från Assistanskoll och det visar sig att neddragningarna och sänkningen av ambitionsnivån är betydligt större än jag trott.

Trots försämringar fortsatte ändå assistansens andel av statsbudgeten att öka fram till 2015. 2,78 % av statsbudgeten avsattes då till personlig assistans.

Efter det har siffran stadigt minskat och var 2024 nere på endast 1,84 %. Det är en minskning med hela 33,9%! Sett till hur mycket pengar som avsätts i statsbudgeten har alltså ambitionsnivån sänkts med nästan 34 %! Det är en oerhört kraftig sänkning. Och de som trodde på en vändning med en ny regering (jag hörde inte dit själv) har blivit gruvligt besvikna. För nedgången har fortsatt efter regeringsskiftet.

Tittar vi på Sveriges totala Bruttonationalprodukt (BNP), hur ser utvecklingen ut där angående ambitioner? Toppen nåddes 2014 med 0,72 % av BNP. 2024. Ett decennium senare nåddes bottennivån 0,46 %. Det är en sänkning med ca 36,1 %, ännu större än sänkningen i statsbudgeten.

De väldiga sänkningarna i ambitionsnivån, hur mycket motsvarar det i kronor? 2024 var knappt 25,3 miljarder kr avsatta i statsbudgeten för personlig assistans. Om ambitionsnivån legat kvar på 2,78 % av budgeten hade utgifterna idag varit 25,3 miljarder kr +33,9 % = ca 34,3 miljarder kr. De sänkta ambitionsnivåerna ledde därmed till besparingar på ungefär 9 miljarder(!) kr. Och det enbart 2024. 

När utredningen om införande av indexerad schablonhöjning presenterades för några veckor sedan presenterades beräkningar hur mycket pengar som sparats totalt sedan 2015. Beloppet är svindlande 40 miljarder(!) kr. Det är så stora besparingar att jag har mycket svårt att ta till mig hur mycket 40 miljarder kr faktiskt är. Men ett exempel för att åtminstone försöka greppa summan 40 miljarder, eller 40 000 miljoner kr.

Enligt statistiska centralbyrån (SCB) var medellönen i Sverige 39 000 kr/månaden = 468 000 kr i årslön. Det betyder att en person med medellön får jobba i 85 470(!) år för att brutto samla ihop 40 miljarder kr. Eller att den totala lönesumman för 85 470 personer i ett år har sparats på frihetsreformen sedan 2015…

Jag tycker det är mycket viktigt att vi lyfter fram hur stora ambitionssänkningarna faktiskt är och därmed ställer politikerna mot väggen. Varför är det uppenbart ok att sänka ambitionsnivån så mycket för en reform som ska ge oss goda levnadsvillkor och ett självständigt liv?

Detta gäller enbart den statliga delen av assistansen. Hur ser det ut med ambitionsnivån för de som har assistansen beviljat av hemkommunen istället? 2015 låg summan på kommunalt beviljad assistansersättning på 12,37 miljarder kr. 2023 (senaste året med statistik jag har tillgång till) var beloppet 13,85 miljarder. En blygsam ökning på 1,48 miljarder kr. Assistansens andel av kommunernas BNP har sjunkit från 0,70 % 2015 till 0,46 % 2023
= en sänkning på drygt 34,2%. Här ingår visserligen även den del av kommunerna av statligt beviljad assistansersättning. Det är ändå uppenbart att ambitionsnivån som andel av BNP minskat kraftigt även på kommunal nivå. Mönstret är liknande för LSS i sin helhet.

Det är tyvärr odiskutabelt att vi de facto har en kraftigt sänkt ambitionsnivå från stat och kommuner. Största ansvaret för det ligger på den tidigare S-MP regeringen, efter regeringsskiftet har utvecklingen fortsatt med Tidöregeringen. Värt och påpeka tycker jag är att den s.k. januariöverenskommelsen efter riksdagsvalet 2018 innebar ett budgetsamarbete mellan S-MP regeringen samt L och C. Det innebär att även dessa partier har en del av ansvaret.

Assistansens andel av statens budget och Sveriges BNP

* Varför pratar Ulf Kristersson om att assistansen kapats när utredningen han hänvisar till faktiskt inte talar om kapning att kriminella kontrollerar assistansbranschen åtminstone nästan till 100 %? Infiltrerad visst – vilket är oerhört allvarligt men absolut inte kapad.

En ”snäll” tolkning är att statsministern som inte är vidare insatt i vår värld (precis som sina företrädare) blir upprörd över det som presenteras i utredningen och ansvarig minister - Camilla Waltersson Grönvall. Det är många som blir det.

Själv kan jag inte komma ifrån misstanken att statsministern blir starkt påverkad av sin närmaste medarbetare i regeringskansliet - statssekreterare Anna Dahlberg. Som tidigare ledare skribent på Expressen har Anna Dahlberg skrivit ett flertal artiklar som riktar mycket kritik mot vår frihetsreform. Kritiken har fokuserat på kriminalitet och kostnader utan minsta intresse för assistansreformens betydelse för vi som är beroende av den för ett värdigt liv. Även hela konstruktionen av reformen har ifrågasatts samt att intresseorganisationerna enligt Anna Dahlberg har "för stor makt". En omskrivning för att intresseorganisationerna, våra "fackföreningar" hindrar  "nödvändiga" besparingar/försämringar.

Anna Dahlberg är alltså den högst rankade tjänstepersonen i regeringskansliet och har därmed mycket inflytande. En mäktig person som svenska folket inte valt till sitt ämbete.