Nej tack till en gemensam Socialdemokratisk och Moderat regering plus lite annat

 Trots massiva protester gick det inte att stoppa den kraftiga höjningen av hög kostnadsskyddet för läkemedel Är bara och konstatera att regeringen varit helt tondöv. Det bästa vore givetvis att inte genomföra höjningen alls. Om det nu är absolut nödvändigt att höja taket med 900 kr på 12 månader upp till 3800 kr (jag tror inte så är fallet) finns ändå många sätt att kompensera de som drabbar hårdast som funkisar, pensionärer, långtidssjuka.

Exempel på kompensationer som är lätta att genomföra med lite god vilja. Betydligt högre merkostnadsersättning, generella höjningar av sjuk och aktivitetsersättning, sjukpenning, garantipension mm, slopad "funkisskatt" (dv s att vi med sjuk och aktivitetsersättning inte får ta del av jobbskatteavdragen). En annan åtgärd är att rensa upp ordentligt i den allt tätare djungeln med avgifter på hjälpmedel i många regioner. Inget av detta verkar dock finnas intresse av att göra.

Själv hoppas jag läkemedlen blir en valfråga. Har vi råd med utbyggda ROT-avdrag så har vi råd med att inte försämra läkemedelsskyddet. Klarar oppositionen av att gemensamt driva en fråga som egentligen är öppet mål för vänsterblocket?

* Dagens Nyheters ledarsida driver sedan valrörelsen 2022 att Socialdemokraterna och Moderaterna ska bilda regering tillsammans. På pluskontot skulle vi få en regering med (troligen) stabil majoritet i Riksdagen.  Tillsammans skulle de förmodligen nå en bit över 50 % ihop. Men det negativa överväger med råge...

S och M de historiska huvudmotståndarna i svensk politik. Jag anser att det måste finnas tydliga alternativ när svenska folket går till vallokalerna. En sådan regering ska bara bildas i händelse av krigsfara eller andra akuta hot.

Varför skulle dessa partier bilda en gemensam regering när det inte råder akut krigsfara eller annat mycket allvarligt hot? Dagens Nyheters argumentation handlar om att Sverigedemokraterna ska hållas utanför regeringsinflytande och att Sverige behöver en stark handlingskraftig regering. Ytterligare ett argument är att S och M ligger mycket närmare varandra i de viktigaste frågorna än vad som var fallet för 30 - 40 år sedan och borde inte ha några problem att komma överens om centrala frågor som försvar, kriminalpolitik, migration, energipolitik, skattereform.

Vad skulle S-M regering innebära för oss funkisar? Vad gäller just personlig assistans skulle en sådan regering vara förödande. Och kan inte se att det skulle bli ett lyft i övrigt heller Varför? Ja, det är S och M som är de stora bromsklossarna för att vi ska få ordning på frihetsreformen personlig assistans. De ideologiska utgångspunkterna kan skilja sig åt men i slutändan leder de till samma sak för assistansreformen. Den får inte kosta för mycket...

 

I Socialdemokraternas fall handlar det om att man hellre satsar på de stora generella delarna i välfärdsstaten som t.ex. sjukvård, skola, barnomsorg, pensioner för ålderspensionärer. Moderaterna vill helst hålla nere utgifterna för välfärden generellt för att få utrymme för skattesänkningar. Både sossar och moderater är helt eniga om att försvaret måste få kosta mycket.

Vad gäller den regering som Ulf Kristersson leder agerar de i stora drag som jag förväntade mig. Visst, hoppet är det sista som överger människan – sägs det. Så det kanske förklarar de – enligt mig helt orimliga förväntningarna som många hade på en ny regering efter 8 års katastrofstyre med S-MP. Visst, på högersidan fanns eldsjälar som Pia Steensland och Bengt Eliasson (är djupt saknade i riksdagen) som verkligen vill väl. Det är jag övertygad men den verkliga makten över oss finns som bekant i Regeringskansliet och finansdepartementet.

Från Ulf Kristersson var beskeden glasklara i valrörelsen angående hur hans regering tänker spendera skattepengarna. Det skulle krävas ”hårda prioriteringar” för att finansiera satsningarna på försvaret och rättsväsendet. Var vi befann oss i prioriteringsordningen var väldigt uppenbart för mig – det var långt ner i Rosenbads källare…

Om man med löften menar att man lovar att reparera alla problem som assistansreformen har så menar jag att vi inte fick några löften överhuvudtaget från vare sig Ulf Kristersson, Elisabeth Svantesson eller någon annan höjdare med verklig makt i Rosenbad. Var också mycket besviken och även förvånad att ingen politiker från L eller KD fick ansvar för våra frågor. Med detta sagt väl medveten om att det inte varit bättre med Magdalena Andersson som statsminister heller…

* Föregående helg höll Socialdemokraterna partikongress. Jag är inte medlem i något riksdagsparti och följer inga partikongresser heller. Lyssnade ändå på delar av Magdalena Anderssons tal för att få bättre koll på vilken politik S vill driva framöver De delar som jag hörde gav ingen anledning till optimism precis. M. Andersson pratade visserligen om behovet av en stark välfärdsstat men betonade samtidigt mycket tydligt att:

 

Blir jag statsminister igen kommer prioritet 1 vara att värna Sveriges yttre och inre säkerhet och det kommer att kosta mycket pengar. Vi måste alla göra uppoffringar. Oklart vilka uppoffringar det handlar om.

 

Mellan raderna – välfärdens behov kommer att vara underordnade försvarets behov.

Övrigt Sedan Hjalmar Brantings tid för dryga 100 år sedan har S partitopp när det gäller politik som de facto verkställs alltid befunnit sig till höger om LO och ”gräsrötterna”. Nu känns det som det avståndet är större än på mycket, mycket länge vad gäller synen på ekonomisk politik, välfärdens kostnader, kriminalitet och invandring. DN har rätt att i faktisk utförd politik har skillnaden mellan Socialdemokraterna och Moderaterna blivit mycket mindre.

 

* Detta blir sista blogginlägget på ett tag. Tar nu en lång sommarsemester och återkommer i vanlig ordning fram åt mitten av augusti.

 

Önskar alla en skön sommar med mycket sol och värme.