Sammanfattning den nya domen i HFD om nej till assistans till och från aktiviteter

Om en transport från punkt A till punkt B inte räknas som assistanstid när det inte behövs kvalificerad hjälp riskerar detta att omfatta även resor till/från arbete, skola, vänner och familj. Personer med t.ex. bilstöd som förutsätter att någon annan kör bilen riskerar att inte kunna få assistans för transport.

Mathias Blomberg – jurist

Assistanskoll intervjuar Mathias Blomberg

I somras kom en ny dom från Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) målnummer

1206-16  som går i starkt restriktiv riktning, den här gången handlar rättsfallet om assistans inte ska beviljas för tiden när personen som är beviljad assistans färdas till och från olika aktiviteter. Enda undantaget där assistans ska bli beviljad i dessa fall är om det finns ett uppenbart behov av hjälp under resan.

Som så många andra gånger är det en kommun som drivit ett fall upp till HFD, i detta fall Simrishamns kommun. Berörd person var beviljad personlig assistans (domen kallad AA) av kommunen och ansökte om utökning av antalet beviljade timmar för att kunna delta i mer fritidsaktiviteter. Fram till dess hade assistenter (mest pappa som assistent) skjutsat personen till och från hemmet med bil, färdtjänst var inte beviljat på grund av att AA inte ansökt om att bli beviljad färdtjänst Kommunen avslog ansökan om utökning med motiveringen:

AA har förmåga att använda färdtjänst och att det därmed inte fanns behov av stöd under resorna.

När kommunens beslut överklagades till Förvaltningsrätten skrev AA bland annat:

den del som avsåg resor till och från fritidsaktiviteter påpekade hon att något aktuellt beslut om färdtjänst inte fanns. Hon anförde också att hon behöver personlig assistans eftersom hon inte hittar i okända miljöer och då hon inte kan lämnas ensam på ställen där det finns tillgång till mat.

AA har även inlärningssvårigheter, beteendestörningar, svårt att hålla reda på tiden och svårt att hantera förändringar vilket sammantaget innebär att hon har kontinuerliga hjälpbehov under resan.

Kommunen anförde bland annat följande:

AA har beviljats personlig assistans för att delta i fritidsaktiviteter. Själva transporten till och från fritidsaktiviteter utgör inte ett sådant annat personligt behov som kan grunda rätt till personlig assistans. För att tillgodose det behovet finns en annan speciellt utformad insats i form av färdtjänst. Att AA har valt att inte ansöka om denna tjänst ger henne inte rätt att få behovet tillgodosett genom personlig assistans.

Kommunen menade alltså att  AA ska söka färdtjänst vilket ska tillgodose behovet av hjälp vid transport till och från aktiviteterna. Utan att ta till överord, Simrishamns kommun visar usel förståelse av vad som krävs för att personlig assistans ska fungera i praktiken och att vi har rätt att själva bestämma färdmedel.

HFD motiverar kommunens linje bland annat med följande argument:

AA tillhör personkretsen i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och får personlig assistans för sina grundläggande behov. Det som nu ska prövas är om själva transporten till och från hennes fritidsaktiviteter utgör en sådan kvalificerad hjälp som fordras för rätt till personlig assistans enligt 9 a § andra stycket.

Mot denna bakgrund finner Högsta förvaltningsdomstolen att det inte har kommit fram att AA har ett kvalificerat hjälpbehov under de aktuella resorna. Hennes behov av transport till och från fritidsaktiviteter är således inte att definiera som ett sådant annat personligt behov som enligt 9 a § andra stycket lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade grundar rätt till personlig assistans. Kommunens överklagande ska därför bifallas.

Viktigt och notera här tycker jag är att både Förvaltningsrätten och Kammarrätten gick emot kommunen, det var alltså bara HFD som gav kommunen rätt. Det har nu kommit fyra domar från HFD (tidigare 2009, 2012 och 2015) som går i samma riktning. I alla domar anser jag det finns en röd tråd – HFD har en mycket inskränkt syn på vad PA handlar om – för HFD är PA något som ska beviljas enbart för de mest grundläggande behoven – det är inget verktyg för att kunna leva som andra.

Känslan man får är att de tar signalerna från regeringen på största allvar (kostnaden är för hög) och anstränger sig till det yttersta för att tolka lagen så restriktivt som möjligt. T.ex. nämns ingenstans vad syftet (§ 5-7) med lagen är leva som andra,  självbestämmande och goda levnadsvillkor.

Samtidigt är kommunens agerande ett bra exempel på hur svårt kommunerna har att acceptera att LSS är en rättighetslag, inte Ramlag. De står ingenstans i vare sig LSS eller lagens förarbeten att hen ska vara hänvisad till enbart färdtjänst för att flytta sig från punkt A till B och tillbaka till hemmet vid aktiviteter, det är fritt fram att använda vilket transportmedel som helst. Simrishamns kommun tar sig emellertid  i det kommunala självstyrets namn friheten att hitta på en egen tolkning där assistans inte ska beviljas under transporter om inte färdtjänst används. Det tycker jag inte kommit fram när domen diskuterats, liksom det faktum att domen bara talar om grundläggande behov – ingenting om att leva som andra. 

Vad kommer hända med assistansreformen om den här domen börjar tillämpas av FK och kommunerna? Jag har tyvärr inga illusioner om att så inte kommer att bli fallet, möjligen kommer den inte tillämpas vid alla typer av transporter eller att man tar viss hänsyn till om tjänstgörande assistent är utomstående eller anhörig. Jag delar också den oro som Mathias Blomberg uttrycker i intervjun med Assistanskoll, att FK och kommunerna kommer försöka tillämpa domen på fler områden. Om/när det sker blir det ett katastrofalt slag mot assistansreformens intentioner.

Även utan ”fler tillämpningsområden” än det domen handlar om så går det inte att få ihop en fungerande assistans om inte assistans beviljas till och från aktiviteter. Om inte gränsen redan är passerad kommer vi att vara snubblande nära en gräns som gör att lagen inte fungerar överhuvudtaget – Assistansreformen som vi vill ha den och som var intentionerna kommer att befinna sig i dödsryckningar. Detta utan att lagtexten ens ändrats. Förra blogginlägget skrev jag att lagändringar är ett måste, den här domen gör behovet akut!

* I fredags blev jag intervjuad av Assistanskoll. Det blev långa diskussioner om eventuell kommunalisering, regeringens politik, människosyn och framtiden för reformen. Som jag skrev i bloggen förra veckan sa jag att mycket talar för att regeringen förbereder en kommunalisering. Även om uppförsbacken är brant och lång finns det även positiva tecken. En klar opposition mot den förda politiken i riksdagen och ett förändrat debattklimat kring assistansen där många ledarartiklar nu istället fokuserar på konsekvenserna av regeringens politik för berörda istället för kostnad och fusk.