Synen på våra (funkisars) behov säger mycket om samhällsklimatet

Det är katastrof. Det kommer att finnas noll tid till att göra saker som gör det värt för ett barn att leva

Jonas Lundmark Pappa till 4-åriga Selma.

När jag bli pensionär finns nog ingen offentlig sjukvård kvar...

Sjuksköterska på Malmö Universitetssjukhus,  då troligen i 35 årsåldern diskuterar besparingar i sjukvården med min mamma 1991.

För någon vecka sedan publicerade Aftonbladet en upprörande artikel om 4-åriga Selma som inte längre beviljas statlig assistansersättning. Detta, trots att Selma p g a en missbildning på hjärnan har mycket stora hjälpbehov. Selma och hennes familj fall är som vi alla vet långt, långt ifrån unika i dagens Sverige.

Även om det inte framgår exakt verkar det som Selma blivit ett av många offer för konsekvenserna av den prejudicerande domen i HFD sommaren 2015 som innebar en stark skärpning av det femte grundläggande behovet - ingående kunskap om brukaren. Assistansjurister har varnat för att domen kommer leda till att hundratals personer förlorar statlig assistansersättning.

Läs mer om Selma och hennes familj

Jag är själv en varm anhängare av välfärdsstaten, ett samhälle som inte ger hjälp till de som behöver det mest är ett samhälle i förfall. Numer sparas det på praktiskt taget all offentlig finansierad välfärd och det spelar uppenbart ingen större roll om det är en alliansregering eller socialdemokratisk regering eftersom denna utveckling  med varierande intensitet har pågått åtminstone sedan tidigt 1990-tal. På hemmaplan i Jönköpings län går knappast en vecka utan att Jönköpings-Posten rapporterar om nya besparingar i vård, skola, äldre och handikappomsorg från någon av länets 13 kommuner. 

Nu ser vi tyvärr att staten går ännu längre, man riktar in sig medvetet mot en grupp människor som är helt beroende av samhällets stöd för att inte förvandlas till tredjeklassens medborgare.

När jag riktar svidande kritik mot S - Mp regeringen,  var det verkligen så mycket bättre för oss med alliansregeringen? Det korta svaret är att det var dåliga tider då med. Under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister inleddes försämringarna på allvar med domen i Regeringsrätten 2009, Billumutredningen 2012 och en stark ökning av antalet personer som förlorade statlig assistansersättning. "Hand i hand" med detta blev även de andra LSS insatserna under kommunernas ledning utsatta för allt större besparingsiver med svåra konsekvenser som följd. Antalet artiklar från arga ledarskribenter som alla basunerade att i synnerhet personlig assistans är för dyrt och att kriminalitet härjar vilt ökade snabbt. Den för oss synnerligen olämpliga "jobblinje mot bidragslinje" debatten är ett annat exempel på en utveckling som ledde ¨åt helt fel håll.

Alliansregeringen sjönk emellertid inte så lågt att Anders Borg ställde våra behov mot desperata flyktingar eller gav direktiv till Försäkringskassan att "bryta utvecklingen i antalet beviljade assistanstimmar". Detta är några exempel på att den nuvarande regeringen är den mest fientligt inställda hitills mot vår fantastiska assistansreform. När ett samhälle med regeringen själv i spetsen börjar ställa grupper som mer än några andra behöver stöd från samhället mot varandra är det tyvärr ett tecken på att välfärdsstaten inte mår något vidare och att samhällsklimatet blir allt hårdare. I ett samhälle som mår bra ställer inte en regering flyktingar och personlig assistans mot varandra och även funkisar mot varandra. I direktiven till LSS utredningen står nämligen att satsningar på andra LSS insatser ska finansieras med besparingar på personlig assistans. Därmed ställs olika LSS insatser och därmed även vi funkisar mot varandra. En  "söndra och härska" politik som inte får bli verklighet och som är synnerligen ovärdigt vårt land.

På senare år har bland annat DHR noterat en uppgång i antalet fall med hot och trakasserier mot personer med funktionsvariationer/funktionsnedsättningar. Det är en farlig och mycket obehaglig samhällsutveckling men tyvärr inte förvånande med hur samhällsdebatten om våra behov förts senaste 5-6 åren - kostnad, kostnad och mer kostnad utan några positiva aspekter (inkluderar en även bland annat tillgänglighetsfrågan) och kriminalitet som sägs härja vilt inför "passiva" myndigheters ögon.

För drygt en månad sedan hände något alldeles förfärligt i Japan. En gärningsman mördade kallblodigt 19 personer på en institution för personer med stora funktionsvariationer - de "saknade existensberättigande" enligt mördaren. Tack och lov har inget liknande skett i Sverige men det kan naturligtvis hända även hos oss. Med det hårdare samhällsklimatet och en funkofobi som i högsta grad existerar i även hos oss finns det med så gott som 100 % säkerhet personer som är  kapabla att kopiera" massmördaren i Japan.  Med alla arga ledareartiklar och en regering som mer än någon annan regering tidigare framställer oss som en kostnadsbörda ökar tyvärr risken att det kommer ske även här.